måndag 15 april 2013

Nu vill jag se den däringa filmen om Idi Amin

Jag är otrogen mot Flickvännerna och ger mig i lag med en ny bokcirkel. Den består av en handfull stränga lärarinnor och då får den här slöfocken arslet ur vagnen och läser faktiskt de böcker vi förutsätts läsa för att föra vettiga diskussioner. Precis som i skolan, alltså. Lite djävla disciplin.

Nu senast läste och diskuterade vi En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Vad förväntade jag mig då av denna bok. Jo. Att den skulle vara svårläst och dyster och att jag skulle få ett helvete med att ta mig igenom den. Blev det som jag förväntat mig? Nej.

Ok. Boken är inte munter. Det kan vi ju börja med att konstatera. Den är som en torr ökenfläkt. En är hungrig, törstig hela tiden boken igenom.

Huvudpersonen P, alltså vilka antiklimax han hela tiden råkar ut för. Utbildar sig till pilot i Grekland i slutet av 1960-talet. Strålande framtidsutsikter förutom att det är ganska så stökigt i hans hemland Uganda. Så tar han ett jobb som gör att han återvänder till Afrika, hamnar i förhör innehållande tortyr och sedan slussad till flyktingläger. Men hallå, kan det bli så här?

Det finns en hjärtskärande scen i boken, första natten P tillbringar i flyktinglägret. Han vaknar mitt i natten av en fruktansvärd smärta i örat. En stor termit har kraschlandat därinne och innan P får ut den därifrån tror både han och vi att han håller på att bli galen. När han äntligen lyckats få ut den sitter han i timmar och trevar med handen över sitt öra. Tillitetgjord. En enkel scen som symboliserar hela P:s liv.

Det finns en hopplöshet i boken som tar andan ur en. Och en inser förstås att P:s liv inte är unikt på något sätt. Att det finns tusentals och miljontals P som har stora drömmar, fantastiska framtidsutsikter. Men så kommer stormen och sveper bort allt över en natt.

Språket i boken är sällsynt vackert. Kristallklart, exakt, poetiskt och glidande. Ja, orden glider från det torra stampade golvet i P:s hydda i flyktinglägret och upp i den brännande blå och obärmhärtiga himlen.

Jag streckläste boken, i alla fall sista hälften. För den är spännande också.

Och den där filmen om Idi Amin måste jag leta reda på. Fylla ut den vita fläcken i min bildning. Forest Whitaker spelar huvudrollen.

onsdag 23 januari 2013

Främling!

Jag var 11 år 1983 när Carola vann den svenska melodifestivalen med Främling. Jag var en riktig schlagerfestivalnörd som barn (och är kanske fortfarande till viss del - även om jag tycker det är lite mycket med alla delfinaler och andra chanser hit och dit) och jag tror inte jag var ensam om att tycka att det var något magiskt över hela grejen när den här lilla kristna tonåringen kom och sopade mattan med alla andra artisterna. Att jag själv var aktiv inom kyrkan gjorde att det var extra kul att hon stod där med bibeln i högsta hugg. Carola har på sätt och vis alltid varit en del av min barn- och ungdom, även om jag föll ännu hårdare för de dansande deodoranterna bröderna Herrey som vann hela schlagerkonkarongen året efter. Jag har aldrig sett Carola live (däremot var jag i Brunnsparken och såg Herreys), och jag kan inte säga att jag följt henne speciellt ingående genom åren, även om man inte kan undgå vad som skrivits om henne i pressen.

Om Carola som artist - om fenomenet Carola - och industrin kring hennes person och karriär handlar Johanna Koljonen och Andreas Ekströms bok som jag precis spontanlånat och i princip sträckläst. Koljonen och Ekström skriver om personen Carola och om hur hon blev som hon blev och turerna kring hennes genombrott. Det är ingen auktoriserad biografi som Carola varit med och haft någon talan om, däremot har författarna intervjuat personer i hennes närhet. Allt från Bert Karlsson till en av hennes första sånglärare som följde henne genom hela skolgången. Hennes kristna tro, Ulf Ekman och Livets ord finns så klart också med. På sätt och vis handlar inte boken bara om Carola utan även mycket om tidsandan och nöjeskulturen, nöjesbranschen från tidigt 1980-tal och framåt. Mellan kapitlen serveras små anekdoter om fans som mött Carola i olika sammanhang, imiterat Carola, samlat på Carolaskivor och prylar. Det här är en välskriven och intressant bok som jag tror man kan ha stor behållning av även om man inte är ett stort fan av Carola och hennes musik.

söndag 13 januari 2013

Omvälvande och omskakande



Två bröder med respektive ska gå på restaurang och äta en god måltid. Paul är en vanlig före detta lärare som lever ett normalt medelklassliv och hans bror Serge är en populär politiker med ambitionen att bli Nedeländernas nästa premiärminister. Författaren Herman Koch leder läsaren genom hela Middagen genom att bygga upp handlingen från fördrinken, genom förrätt, huvudrätt, dessert och slutligen avec. Det är skickligt komponerat såväl språkligt som matmässigt och den fina dyra krogens meny beskrivs på ett så målande sätt att snålvattnet lätt rinner till när jag läser - även fast jag normalt sett inte ens gillar chevrén som Paul beställer till förrätt.

Som läsare är det lätt att känna sympati för brodern Paul när han beskriver den lite skränige, pompöse Serge. Ju längre kvällen går desto mer komplicerat blir det och ju fler rätter som serveras sällskapet desto skarpare blir tonen familjerna emellan. Kvällens sammankomst är inte bara ett trevligt sätt att umgås, meningen med träffen är att bröderna och fruarna ska ta tillfället i akt att diskutera en viktig familjeangelägenhet.

Herman Koch har skrivit en ruskig historia på ett kyligt och distanserat sätt. Språket är precist och ändå är målande beskrivet. Ämnet må vara förfärligt, men romanen är mycket skickligt uppbyggt och när jag vänder sista bladet i boken är jag överraskad och imponerad över den totala perspektivförskjutning författaren slänger rätt i ansiktet på mig.

onsdag 2 januari 2013

Läsåret 2012

Senare hälften av 2012 har jag haft ett riktigt lässtimm. Det började nog egentligen under semestern när jag plöjde en och annan roman och sedan hängde det liksom i. Förutom att låna på bibblan jag arbetar på har jag utnyttjat servicen på mitt lokala bibliotek Haga riktigt mycket. I början av året lånade jag även en del barnböcker på mitt lånekort, men under hösten har barnen fått egna kort som de lånar själv på. Därför blir inte statistiken helt tillförlitlig, men när jag frågade bibliotekarien i mellandagarna hur många böcker jag lånat under året så visade det sig att det var hela 103 stycken. Får se vad det landar på nästa år när jag bara lånar till mig själv på kortet. Jag för annars ingen speciell statistik över vad jag läser och jag redovisar inte slaviskt exakt vad jag tycker heller. Om jag skriver om en bok så är det oftast en bok jag tyckt varit intressant eller bra, inte en som jag tycker är väldigt dålig, men det händer. Jag är lite allergisk mot långa raddor av topplistor så jag förvånar mig själv lite med detta inlägg genom att skriva om toppen, botten och årets överraskning (och årets konstigaste...).

Årets läsupplevelse nummer ett, ohotad, är Kristina Sandbergs uppföljare till Att föda ett barn, Sörja för de sina. Vad jag tyckte om den skrev jag om här. Jag ser otroligt mycket fram emot att fortsätta läsa om Maj och jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan nästa bok kommer.
Årets bottennapp är lite svårare eftersom jag oftast inte läser klart böcker som inte funkar för mig (sån är jag - varför kämpa sig igenom något dåligt när det finns så mycket bra att läsa?). Jag överdriver lite när jag säger att Inger Alfvéns Allt vi aldrig gjorde med varandra är årets bottennapp, men den är i alla fall årets besvikelse. Det var många år sedan jag läste Alfvén, men jag minns att jag tyckte mycket om S/Y Glädjen till exempel. Jag tror att det största problemen jag har med den här boken är att det är en död människa med ett allvetandeperspektiv som spelar en stor roll i handlingen. Allt för mycket övernaturligheter i en bok faller inte mig i smaken. Visst man kan läsa den som en modern replik till Shakespeares En midsommarnattsdröm, men nä, funkade inte för mig, och jag blir inte jättesugen på att läsa någon eventuellt kommande bok av Inger Alfvén. Kanske är det istället bättre att läsa om hennes gamla böcker?




Årets överraskning är faktisk Jan Guillous första bok i hans historiska serie om 1900-talet, Brobyggarna som jag tycker så här om.  Visst har jag läst några Hamiltondeckare och lite pliktskyldigt första Arn-boken, men inte riktigt känt något wow. För att vara ärlig är det väl inte WOW här heller, men jag är väldigt positivt överraskad över vilken bladvändare den här boken var. Jag klämde den på en och en halvdag på årets tältsemester. Dock var jag inte lika entusiastisk över uppföljaren Dandy, men jag hoppas han hittar tillbaka till första bokens driv i den tredje boken.


Årets konstigaste bok har jag inte ens läst klart än, men vilken dag som helst så... Jag har lovat en av mina ryska låntagare att läsa Bulgakovs klassiker Mästaren och Margarita, så nu under julledigheten har jag gjort slag i saken. I och för sig visste jag nog inte vad jag förväntade mig, men den är bra underlig. Som jag skrev ovan angående Alfvéns bok så har jag lite svårt för övernaturligheter och i Mästaren och Margarita vimmlar det av konstigheter som talande katter och trollkonster. Jag har hört från fler andra vanligtvis tillförlitliga litterära källor att det här är en fantastisk bok och förmodligen är jag väl för simpel för att förstå storheten med den. Den som vill och känner sig manad får gärna förklara för mig vid tillfälle...