torsdag 1 november 2012

Lagomdeckare



När barnboksförfattaren Petter Lidbeck skriver vuxenböcker kallar han sig för pseudonymen Hans Koppel. Utan att ha hängt med allt för mycket så var det först för ett tag sedan, efter att ha släppt några böcker, som han avslöjade sin rätta identitet.

Boken handlar om Ylva och Mike och dottern Sanna som bor i Skåne. De har haft det lite halvdant ett tag i sin relation men det verkar som att de kommit på fötter igen. En morgon förvarnar Ylva om att hon kanske ska ut med tjejerna på jobbet en sväng så Mike blir först inte orolig när hon inte kommer hem på kvällen. Morgonen efter börjar han dock ringa runt och när han inser att Ylva sagt till kollegorna att hon inte ska med ut, utan istället tänker åka hem och ta en tidig kväll, börjar Mike inse att det är något som inte stämmer.

Kommer aldrig mer igen är absolut ingen dålig bok. Den har en bra och spännande intrig och ett bra och lättflytande språk som gör att ögat flyger genom sidorna. Det är en riktig bladvändare och han släpper lagom mycket information hela tiden vilket gör att man vill läsa vidare. Men! Det är en fruktansvärd tunn bok, inte bokstavligt eftersom berättelsen ändå utgör dryga 250 sidor, men trots en spännande intrig och ett bra upplägg så blir det platt och klichéartat. Lidbeck själv skriver i ett efterord att han inte vet något särskilt om polisarbete och att han i princip haft Kling & Klang som förebilder för de utredande poliserna i boken. Det var verkligen inte vad den här historien behövde, eftersom det blir för mycket fars á la Stefan & Krister över det hela - och det hör inte hemma i en deckare som vill kunna kalla sig seriös. I alla fall inte i min värld (Det påminner mig om den obegriplige Evert Grens i Roslunds och Hellströms så kallade spänningsromaner). Trots allt vill jag verkligen inte säga att det här var en dålig historia, men det känns inte färdigt på långa vägar. Med lite mer psykologisk skärpa och djup, mer runt om kring än bara pang på intrigen så hade det här kunna bli riktig riktigt bra. Nu är det bara lite lagom.

Hoppsan, såg först nu att Johanna redan skrivit om den här på bloggen! Hennes analys är mitt i prick! Jag håller med om allt :)