 | |
Saga, bokens hjältinna, är född 1976 och vi får följa henne genom 90-talet . Hon är dotter till en konstnärinna och feminist som målar och skulpterar vaginor och som har middagar med sina väninnor där de diskuterar konst, kultur och politik. Saga växer upp i ett fritt tänkande hem, hon uppmanas att ta för sig.
Saga börjar gymnasiet hösten 1992 och träffar genast Pauline som blir hennes följeslagerska genom hela boken. Pauline drar med Saga till ett café och där sitter han, mannen som ska komma att påverka Saga under hela hennes 90-tal. Victor Schantz, hip festfixare och "Stockholms vackraste man". Han är dubbelt så gammal som Saga och han är inte det minsta intresserad av henne. Till att börja med är Saga heller inte intresserad av Victor Schantz, hon kan inte se hans storhet. Men så slår besattheten till.
Pauline och Saga rör sig i Stockholms krogliv som fiskar i vattnet sina unga år till trots. De glider fram som på räkmackor. Sagas cirklar rör sig runt Viktor och helt plötsligt bestämmer han sig för att hon en natt ska få följa med honom hem.
Snart har de etablerat ett mönster. Victor kallar Saga till sig som en call-girl när han känner för det, alltid nattetid. Men hon är en självständig tjej med ett stort umgänge och en fri vilja. Och han är en eftertraktad man i Stockholms nattliv. Inte kan det väl vara något förnedrande i denna uppgörelse?
Samtidigt som den ljusskygga relationen med Victor fortskrider, fortskrider också Sagas vanliga liv. Hon hoppar av gymnasiet och får börja skriva för en liten smal tidning. Men det går bra för henne för på nittiotalet är det en "ung tjej" alla vill ha inom media. Och hon är smart och feminist och kan ge svar på tal åt det trötta gubbpatriarkatet. Snart är hon krönikör i en rikstäckande morgontidning, hon får göra ett sommarprogram i radio. I posten kommer hotfulla och hätska brev.
Hon reser till Paris och hoppas att allt med Victor ska vara över. Men hon inser att "allt är igång" igen så snart hon får se honom efter hemkomsten. Trots att hon klättrar karriärmässigt, tar sig fram och upp, går hon alltid i samma fälla med Victor. Förnedringsfällan. För han vill inte ha henne till något annat än att ligga med och bara när det passar honom.
Victor är inte hennes ende älskare. Det florerar en mängd män av olika åldrar och snitt i Sagas liv. Många kommer från kultureliten och många är gifta.
Ramqvist gör Saga till en fri agent därför att tidsandan gav henne möjlighet till att vara det. Hade hon varit född tio år tidigare hade hon med största sannolikhet varit ett offer för männen på ett eller annat sätt och också gestaltats som ett sådant. Men hon har ett kulturellt kapital, hon är privilegierad, hon har makt och en position inom Stockholms medievärld (trots att hon ännu inte fyllt 20). Så nej, hon är inte ett offer. Eller? Vem är hon då i förhållande till Victor Schantz?
Ramqvist har i recensioner fått en viss kritik för att hon gjort Saga till en kylslagen flicka som håller distans till såväl sitt känsloliv som sin läsarskara. Det där förstår jag inte riktigt. Är det för att huvudpersonen är en ung kvinna, som vi förväntar oss att hon ska bjuda på sig själv, att hon ska vara varm och privat och intim och bekänna saker för oss? Hade vi förväntat oss detsamma om huvudpersonen varit en ung man?
Jag identifierar mig med Saga och förstår hennes distans. Jag tycker att det är befriande att inte bli insmetad i känslor. Att berättarstilen är lite lakonisk, även när passion, aborter och personliga tillkortakommanden gestaltas.
Alltings början är inte bara en berättelse om 90-talet, utan också en berättelse om medelklass. Om att vara priviligerad och kunna ta vissa saker för givna, att ha tillgång till offentliga rum, att bli hörd och lyssnad till. Men också om att uppleva saker och att förhålla sig till det med en viss distans.
En tanke slår mig när jag läst klart boken. Visst var vi fria på 90-talet, visst hade vi som unga tjejer och kvinnor möjligheter som tidigare generationer av kvinnor aldrig haft (och inte var vi direkt tacksamma för det). Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hoppas att inte unga kvinnor idag har det som Saga. Att ständigt gå i förnedringsfällan om så bara i förhållande till en enda man. Jag hoppas att 90-talisterna och kommande generationer unga kvinnor aldrig ska behöva gå i den fällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar