lördag 22 september 2012

Jaha!?

Om jag blev positivt överraskad av Josefine Sundströms debut Vinteräpplen, så blir jag överraskad på ett mer negativt sätt gällande hennes andra roman Boel och Oscar. Det är inte egentligen en dålig roman. Det är heller inte en roman som inte engagerar. Jag blir till och med så berörd på ett ställe i boken att jag fäller en liten tår. Men, det som stör mig är att den är så himla spretig och försöker greppa om så många olika historier. Josefine Sundström har material så att det räcker till ett par tre böcker till och berättelsen om Boel och Oscar hade mått bra av lite hårdare redigering. Nu känns det som om författaren vill klämma in så mycket som möjligt mellan pärmarna. Det är inte bara en roman om två ensamma människor, utan också en roman om vård i livets slutskede - både som demenspatient - och som cancerpatient. Ovanpå detta är det en kraschad kärleksrelation, en son som dog i en tragisk olycka, en trasig far-dotter-relation. Det hade varit en bättre bok om författaren bestämt sig för någon av alla historierna hon vill berätta. Man måste inte skriva om ALLT i en bok. Josefine Sundström är en så pass bra berättare att det säkerligen kommer att komma fler böcker från hennes penna. Det finns ingen anledning att bränna allt krut i en och samma roman.

lördag 15 september 2012

Gardell och Guillou


Av en ren tillfällighet läste jag Jan Guillous fortsättning på Brobyggarna, Dandy, precis efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Det är böcker som på sätt och vis kompletterar varandra i all sin olikhet men ändå likhet. Båda författarna beskriver homosexuella mäns vardag i en tid långt före vår tids dagar av Pridefestivaler och regnbågsfamiljer. Trots att det är 80 år mellan huvudpersonernas fiktionella verkligheter i författarnas böcker finns det många gemensamma nämnare. Både i början och slutet av förra seklet var många tvungna att hitta på parallella sätt att leva för att accepteras i samhället. Gardells huvudperson Rasmus måste flytta till en storstad för att kunna leva som han vill. Hemma i Värmland är han en annan person. Guillous Sverre måste bland annat låtsas förlova sig med en lady för hålla skenet uppe.

Jonas Gardell berättar om tiden då AIDS-viruset blev lika vanligt som en höstförkylning och en hel generation unga män dog som flugor i ett modernt 1980-tal som fick panik över epidemin. Han berättar om Rasmus och Benjamin och deras på samma gång omöjliga som självklara kärlek. Rasmus från Värmlandsskogarna åker till huvudstaden för att kunna leva sitt liv på ett sant och ärligt sätt mot sig själv, för att kunna vara den han är och inte den hans föräldrar tror att han är. Benjamin från Stockholm är ett fanatiskt Jehovas vittne uppvuxen i en strängt religiös familj. Deras förvirrade vägar korsas och där slutar också Gardells första bok i den tänkta trilogin. Som läsare känner jag mig lite snuvad efter en lång upptakt och ett raskt avslut och hade hellre sett en längre roman på en gång. Kanske blir intrycket ett annat när hela romansviten (en trilogi?) är utgiven och man kan se helheten på ett annat sätt. Trots allt är det viktig nutidshistoria som Gardell berättar. 1980-talet är inte långt bort och i dagens upplysta samhälle är det lätt att glömma bort att det bara för några årtionden sedan inte var helt enkelt att komma ut ur garderoben. Det får mig att tänka på när jag själv gick på högstadiet i 1980-talets lilla Kumla och vi fick besök från en kvinna och en man från RFSL som berättade om hur det var att vara "bög och flata". Hur modigt måste inte det ha varit att åka runt bland småstadens tonåringar och berätta!

I Brobyggarna alternerade Jan Guillou mellan bröderna Lauritz och Oscars berättelser från Norge och Tyska Östafrika under början av 1900-talet. Likt mellanbrodern Oscar hade även den tredje och yngste brodern Sverre rymt från sitt åtagande att bygga broar i hemlandet för att återbetala sin utbildning till diplomingenjör i Dresden. I uppföljaren Dandy får vi följa Sverre helt och hållet. I Dresden blir han förälskad i studiekamraten Albert och följer med honom hem till England istället för att återvända till Norge. Albie visar sig vara Earl och arvtagare till ett stort gods - som för tankarna till ett slags Downton Abbey med sina lorder och ladies och stab av tjänstefolk. Att leva i ett homosexuellt förhållande i det tidiga 1900-talets överklassengland är inte speciellt accepterat, så Sverre är för enkelhetens skull och utåt sett Albies vän och kompanjon som bor tillsammans med honom i ingenjörsvillan på det stora godset. Om Brobyggarna tog upp imperialismen och kolonialiseringen av Afrika, den tekniska utvecklingen främst sett ut järnvägens utbredning, så är Dandy och boken om Sverre en bok om det tidiga 1900-talets konst. Det är impressionism med Matisse och Monet. Det är inblickar i Bloomsbury-gruppen och deras konstnärliga tänkande och fria moderna sett att leva. Historiska personer som Bertrand Russell, John Maynard Keynes, Virgina Woolf svävar förbi i berättelsen och Guillou väver skickligt ihop fakta och fiktion. I första boken om 1900-talets historia a'la Guillou finns dock en helt annan dynamik och driv. Kanske är det det berättartekniska greppet att vartannat kapitel följa ena brodern och sedan den andra som gör att det blir ett helt annat tempo. Det märks dock att han är en skicklig författare och berättare som vant får ihop allt på slutet och det ska bli spännande att förhoppningsvis fortsätta följa de tre bröderna genom det moderna samhällets framväxt under förra seklet.






tisdag 4 september 2012

Bland det bästa jag någonsin läst.

Normalt sett brukar ett tjugotal personer klicka in på mina bokbetraktelser, men min senaste text om Lars Wilderängs Midvintermörker resulterade i över 270 visningar. Jag gissar att det har med rubriken "Vapenporr!?" att göra. För att få många läsare borde jag alltså alltid försöka hänvisa till sex i rubriken... Det blir lite svårt när det gäller den här boken jag tänkte skriva några rader om nu. Kanske ska jag försöka få till något med ordet "extas!" eftersom det här är en läsupplevelse utöver det vanliga? Nej, jag nöjer mig med rubriken ovan. Helt enkelt för att det är så det känns!

Igår lämnade jag tillbaka Sörja för de sina av Kristina Sandberg på biblioteket och upptäckte till min stora förvåning att det inte var kö på den. Hösten 2010 läste jag första boken om Maj, Att föda ett barn och skrev om den här på bloggen. Det var utan tvekan det årets absolut största läsupplevelse Allt sedan dess har jag längtat efter den utlovade uppföljaren.

Sörja för de sina är andra boken om Maj och hennes familj i 1940- och 1950-talets Örnsköldsvik och den är minst lika bra som första boken. Det är samma klaustrofobiska känsla av osäkerhet inför att att inte passa in, inte vara fin nog, inte räcka till som maka och mor. Jag faller för Sandbergs stream-of-consciousness-prosa som berättar om Maj både genom hennes innersta tankar och från ett ibland utifrånperspektiv. Författarens sätt att skriva gör att jag som läsare hamnar i karaktärens allra innersta på ett påtagligt sätt, nästan så att det emellanåt blir obehagligt, men för all del inte på ett negativt sätt!

I söndagens premiäravsnitt av Babel (Tack SVT för den nya fantastiska sändningstiden!!!) var Karolina Ramqvist gäst och i ett samtal med programledaren Jessica Gedin och den hypade Caitlin Moran talade man om feminismen och konsten att vara kvinna. Karolina Ramqvist berättade till exempel om de tre feministiska råd som hennes mamma gett henne: Skaffa en utbildning, en egen inkomst och ett körkort. Därefter kan du bilda familj. I vår verklighet idag är det inte så konstiga råd. Att ha en utbildning och en egen inkomst är för de flesta självklart för att leva ett självständigt liv och kunna ha valet att stå på egna ben om det skulle bli aktuellt, t ex att kunna välja att lämna en dålig relation och ändå överleva ekonomiskt. När jag ser på romanfiguren Maj och hennes liv ser jag motsatsen till dessa dagens självklarheter. Jag ser en kvinna vars huvuduppgift är att ta hand om hem, man, barn och familj. Hon storstädar, lagar och syr kläder, bakar och lagar all mat från grunden. Hon lagar fina representationsmiddagar till sin man, organiserar sommarens picknickar, barnen kalas, syltar, saftar, tar hand om svärmor och släktens födelsedagar, läser läxor med barnen, följer dem till skolan, tar hand om deras kamrater. Jag ser en kvinna med visserligen stor skicklighet och yrkesheder om man får kalla det så, men jag ser även en kvinna som inte kan köpa en födelsedagspresent till sin man, för hon har inga egna pengar! Det är en kvinna som inte kan välja något annat än ett olyckligt äktenskap för hon har ingen väg ut ur det.
För mig är det provocerande med kvinnor idag som drömmer om en hemmafrutillvaro. Jag kan på sätt och vis förstå lockelsen i att ha tid att ägna sig åt hus och hem, pyssle och pynt om man är lagd åt det håller, men, vad är det för lockande med att göra sig helt beroende av sin partner. Vad är det för fördelar med att inte ha en egen inkomst!? Jag rekommenderar alla hemmafrukramare att läsa Sandbergs böcker för lite historisk insikt.

Nu är det här ingen politisk blogg, men Sandbergs romaner om Maj väcker många sådana här frågor och jag är innerligt tacksam för allt kvinnorörelsen har gjort genom åren. Det är skönt att inse att vi faktiskt kommit en bra bit på väg på många håll, och det är skönt att det numera (förhoppningsvis) inte är så vanligt att få en hushållsapparat i födelsedagspresent.