Laddar för sommarläsning!

Det är några veckor kvar till semestern, men jag har redan börjat ladda upp med läsning så att jag inte ska bli sittandes/liggandes/ståendes/åkandes utan bok. En stor pocketbeställning är på väg från Adlibris innehållandes:

* Haruki Murakami, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

* Mian Lodalen, Tiger

* Tatiana de Rosnay, Sarahs nyckel

* Susanna Alakoski, Håpas du trifs bra i fengelset

* Therese Söderlind, Norrlands svårmod

* Katerina Janouch, Bedragen

* Kristina Ohlsson, Askungar

* Anne Holt, Frukta inte

* Henning Mankell, Den orolige mannen

* Sophie Kinsella, Mitt nya jag

* Morgan Larsson, Radhusdisco

Inte för att jag tror att jag blir sysslolös med ovanstående utbud, men för säkerhets skull lånade jag hem en bunt på sommarlån från stans bästa bibliotek också...

* Kristina Sandberg, Insekternas sång

* Kahled Hosseini, Tusen strålande solar

* Sofi Oksanen, Stalins kossor

* Anders Paulrud, Amammor

* Karin Thunberg, En dag ska jag berätta om mamma

* Ann Rosman, Fyrmästarens dotter

* Mustafa Can, Tätt intill dagarna

* Erlend Loe, Stilla dagar i Mixing Part

* Karin Alvtegen, Skugga

Okej, det kommer bli tufft att hinna med allt detta (20 titlar!!!), men det är ju bra att ha lite att välja på :) Förmodligen kommer jag i vilket fall som helst känna att jag inte har något som passar för stunden och impulsköpa pocket på Ica...

Kommer aldrig mer igen - av Hans Koppel

Alltså, den här thrillern, "Kommer aldrig mer igen" av Hans Koppel fattar jag ingenting av. Jo, jag förstår själva handlingen, men jag kan inte för mitt liv begripa varför förlaget bestämde sig för att ge ut det här mediokra hantverket.

Mike Zetterberg och hans hustru Ylva bor i en villa i Helsingborg med åttaåriga dottern Sanna. Mike är en toffel och Ylva en flirt som vänstrar när det passar henne. En fredagkväll går hon ut med arbetskamraterna efter jobbet och kommer sen inte hem till Mike och Sanna. Det ligger nära till hands att tro att hon är ute och vänstrar igen. Det är vad de självgoda och inkompetenta lokalpoliserna tror när Mike anmäler att Ylva är försvunnen. När tiden går och Ylva fortsätter att lysa med sin frånvaro riktas polisernas misstankar mot Mike. Men de är som sagt alltför inkompetenta och lata för att dra igång ett riktigt spaningsarbete.

Mike är förtvivlad men hanterar sin situation som en man. Han tar hand om Sanna, han ber sin mor om hjälp. Tiden går och Ylva är fortfarande försvunnen. Vad ingen vet är att Ylva befinner sig bara några hundra meter ifrån Mike och Sanna. Hon har blivit kidnappad och inlåst i de nya grannarnas källare. Från sitt fängelse kan hon betrakta Mike och Sanna på en skräm.

Låter det som ett spännande upplägg? Ja, det är det ju i och för sig. Men Koppel måste ha varit totalt uttråkad när han skrev "Kommer aldrig mer igen". Hans oengagemang lyser brutalt igenom. Karaktärerna är skissartade utan djup, miljöer och stämningar har inga nyanser, ingen värme. Berättelsen saknar en röd tråd. Man undrar vad alla människor har med varandra att göra, och när de nu plockas in i berättelsen, varför gör inte författaren mer av dem, ger dem kött och blod, skapar mer kittlande band mellan karaktärerna. Men det är som om han inte vågar lita till sin berättarförmåga. Ett spår lämnas kallt, ett annat dödas genom brist på fantasi och så vidare.

Suck. Ge mig tiden jag ägnade åt den där boken tillbaka. Och, Hans Koppel, om du inte har något att säga - håll tyst. Var rädd om träden, de susar så vackert.

Hungerspelen

Oj, den här boken var spännande och svår att lägga i från siog på kvällen: Hungerspelen av Suzanne Collins.
En ungdomsroman, tror jag, som jag fick låna av syrran. Nu ser jag fram emot de andra två delarna i triologin och filmen som tydligen är på gång!

omläsning - gissa vilken?

Jag har börjat läsa om en av mina favoritböcker (igen!). Någon som kan gissa vilken det är? En ledtråd är att det INTE är Erlend Loes Naiv Super (igen!)

"Den sommar då min far köpte björnen, var ingen av oss född - vi var inte ens avlade: varken Frank, den äldste, eller Franny, den mest högljudda, eller jag, som kom därnäst, eller våra yngre syskon, Lilly och Egg. Mor och far kom från samma stad och hade känt varann hela livet, men deras "förening" som Frank kallade det, hade inte ägt rum när far köpte björnen."

Bilden lånad från Länsstyrelsen

Melancholia av Lars von Trier - recension

Jag sitter där i min sköna biofåtölj med allra bästa dottern bredvid mig, popcornsskal mellan tänderna, och tänker: "Varför blir jag inte berörd av det här, varför känner jag mig uttråkad?" Jag tänker också att det är märkligt att ingen annan går för att filmen är så seg (faktiskt så går tjejen på andra sidan om mig innan filmen är slut).

Seg är vad jag tycker att Melancholia är. Och tråkig. En recensent kallade den för lågintensiv. Det var snällt sagt. Kirsten Dunst fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes. Det var inte så lite förutsägbart. Hon visar brösten i filmen. Jaha. Far och son Skarsgård är med. Nähä? Charlotte Rampling är en bitchig mamma och får säga provocerande saker som att hon inte tror på äktenskapet. Kiefer Sutherland, Charlotte Gainsbourg, bla, bla, bla.

Det är en riktig gräddklick av välmeriterade skådespelare von Trier vispat ihop men ändå lyfter inte denna tungsinta ballong. Replikerna faller till marken lika otvunget och elegant som döda grodor.

Melancholia är vacker och storslagen, sägs det. Wagner i inledningen och fantastiskt foto, depression och ångest, tvångsmässig systerrelation. Det är snudd på bergmanskt, har jag hört.

Mmm, och jag är Häxan Surtant.

Se Melancholia-trailer.

Läs mer om filmen på Internet Moviedatabase

boktokigt deckarstim

Jag läser som en tok just nu - men bara deckare (äsch, det är väl inte så bara egentligen, eller?) - orkar inte med några andra. De senaste veckorna har jag plöjt två Mari Jungstedt (som verkligen är sådär, med den enda fördelen att de är extremt lättlästa!), Anna Janssons senaste, den andra deckaren av systrarna Grebe/Träff, Ninni Schulmans (kanonbra!!!)debut. Nu började jag på Jo Nesbös deckarserie om Harry Hole - som ju är bra, men lite seg... Det måste verkligen vara über-super-duper-lättläst känner jag.

Nu behöver jag MER och FLER tips på lättsmälta ruskiga/blodiga/hemska/spännande historier! Alla tips mottages tacksamt - dock reserverar jag mig mot boktips som gällande böcker av Roslund & Hellström, som verkligen är det sämsta skit jag någonsin läst, ever!