Feelgood med mycket hjärta och smärta!

Vänskapsband av Elizabeth Noble är ett gott och värmande boktips i höstmörkret. Det är en feelgood-roman med mycket hjärta och smärta.

Vi får följa några människor som bor i ett hyreshus mitt i New York. Boken inleds i april, vår i New York, förväntningar och hög stämning ligger i luften. Eve och Ed Gallagher från England flyttar in eftersom Ed fått ett toppjobb på en firma. Eve känner sig en aning ensam och går med i trädgårdskommittén och träffar Violet, en elegant och bestämd äldre engelsk dam som blir hennes goda vän. Den perfekta Rachel med sina tre barn och maken David bor i huset, liksom Jason och Kimberly med dottern Avery som de kämpade länge och väl för att få. Charlotte och Emily, två mycket olika singeltjejer finner varandra och blir vänner. Den bortskämde slyngeln Jackson lever slackerliv i en av husets lägenheter, men när han ser Emily för första gången blir han hals över huvud kär och känner att kanske är det dags för en förändring i hans tillvaro.

Huset myllrar av människor och de blir mer eller mindre inblandade i varandras liv. Ibland blir det bra och ibland inte så bra. Vi får följa dem från april till januari, genom gassande New York-sommar och 4:e juli firande till höstlig Thanksgiving, Halloween och jul.

Det hinner hända mycket, äktenskap går i kras, kärleksförhållanden inleds, besvikelser och glädje. Och sorg. Boken bli faktiskt väldigt sorglig på slutet, men det är också då den blir som bäst, tycker jag.

Stilen i boken är varm och lättsam. Ibland kan jag tycka att karaktärerna är väl stereotypa och hela boken lite stiliserad, men det hör till genren. Den är ett perfekt tidsfördriv en kulen helg i november!

Vakna flickvänner! Bloggen saknar er!

Oj, den här bloggen har visst sovit en söt törnrosasömn i ett par månader. Men nu när det är höst och bokläsandet har tagit fart ska vi väl kunna uppdatera den lite oftare.

Själv har jag plöjt böcker i hyfsat högt tempo den senaste månaden. Vadan detta? Jo, jag har ett nytt jobb och då vill jag ju visa vilken fantastisk bibliotekarie jag ändå är, så då blev det till att kavla upp ärmarna och fylla igen luckan med olästa ungdomsböcker. Läsa, läsa, läsa. Det har blivit en rejäl dos av Christina Wahldéns ungdomsböcker som kretsar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Vad jag tycker om några av hennes böcker kan ni läsa i bloggen Bokpärlan. Det blev Hungerspelen av Suzanne Collins, det blev något mediokert av Mats Berggren. Och det blev Kolka av Bengt Ohlsson.

Kolka är inte en ungdomsroman, men det är en fantastisk roman! Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun. Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en stor mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från onga-bongaland i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför, kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis såhär:

"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”

Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.