Nu har jag läst ut Yarden av Kristian Lundberg. Det är just en berättelse, som undertiteln anger. En berättelse om klass och samhälle och arbete. Om en resa från barndom till medelålder. Om det meningslösa i att flytta bilar från en yta till en annan. Inte en eller ens tio bilar, utan hundra, tvåhundra, femhundra bilar. Om kroppsarbetets monotoni, samma arbetsmoment som upprepas dag ut och dag in i årtionden. Städa, tvätta, lasta, packa, flytta. Om tankarna som flyter på under tiden, som en hemlig å under all ofrihet och tristess. Tankar som kommer och går.
Det är dyrt att vara fattig, konstaterar Lundberg, att behöva köpa enstaka bussbiljetter därför att man inte har råda att i ett enda svep lägga ut femhundra kronor på ett busskort, att betala höga räntor och förseningsavgifter, inkassokrav, ständigt ligga efter med räkningar.
Det är en berättelse om att växa upp med fem syskon och en schizofren mamma i en trerumslägenhet i Malmö.
Jag tänker på Lena Anderssons Var det bra så? när jag läser Yarden, den boken är ju också en uppgörelse med en uppväxt i ett Sverige som aldrig saluförs i glättiga kataloger. Miljonprogramssverige, fattigdomssverige, invandrarsverige. Mitt i 2000-talet.
Yarden är en vilsam berättelse, långsam och eftertänksam. Men den är inte balsam för själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar