Läs nåt av Joyce Carol Oates

Alltså vad är det med mig och läsning? Varför kommer jag inte ihåg böcker jag vet att jag läst?!

Senast idag på jobbet gick jag in i rummet med ungdomsböcker och tog fram Josefin Palmgrens Engångsligg och tänkte: "Den där har jag ju läst, det gjorde jag i somras." Och sen: "Eller?". Vi skyltar med Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag, den vet jag att jag läste i somras. Men när jag skulle formulera någon typ av tanke kring innehållet blev det nattsvart i huvudet. Så där är det med bok efter bok. Skrämmande!

Nu undrar jag om det här är någon typ av arbetsskada? Är det något ni känner igen er i? Är det helt enkelt så att i det här yrket tuggar man i sig så mycket trist och halvbra litteratur att hälften vore nog? Är det därför jag alltid står där och bara "Jo, men den här boken av Joyce Carol Oates blablabla..."? Man har liksom sina käpphästar. Eller i alla fall jag. Böcker som jag kan säga något mer än "Öhhh, jo, men den är bra, stark berättelse." Ofta får jag säga: "Den där har jag faktiskt inte läst."

Alltså, vad är det här? Jag läser för lite och det jag läser kommer jag inte ihåg. Illa. Vad vill jag säga med det här? Jo, läs nåt av Joyce Carol Oates, typ. Funkar alltid.

topplista

Biblioteksbladet publicerar en lista över 2010 års mest recenserade böcker:

Jag har faktiskt enbart läst Paganinikontraktet (som dessutom inte var så värst läsvärd), men däremot har jag tänkt att läsa en hel drös av de andra, t ex, Patti Smiths Just Kids, Sofi Oksanens Utrensning, Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman och Å alla kära systrar av Ebba Witt Brattström. Vi får väl se vad som hinns med under 2011.

1. Håpas du trifs bra i fengelset, Susanna Alakoski 40

2. Lilla stjärna, John Ajvide Lindqvist 33

2. Minnen, Torgny Lindgren 33

3. Darling River, Sara Stridsberg 32

4. Paganinikontraktet, Lars Kepler 29

4. Vänner för livet, Per Hagman 29

4. Blodläge, Johan Theorin 29

5. Just kids, Patti Smith 28

6. Utrensning, Sofi Oksanen 27

6. Postcard Killers, Liza Marklund och James Patterson 27

7. Mäktig tussilago, Maja Lundgren 26

7. Kniven i hjärtat, Björn Ranelid 26

7. Min kamp, Karl Ove Knausgård 26

7. En liten bok om ondska, Ann Heberlein 26

8. Mot ännu en sommar, Janet Frame 25

8. En öppen vinter, Ulf Lundell 25

8. Elefantskötarens barn, Peter Hoeg 25

9. Den röda grevinnan, Yvonne Hirdman 24

9. Å alla kära systrar! Ebba Witt-Brattström 24

9. Jupiters öga, Oline Stig 24

förväxlingar

På juldagens kväll såg jag en bra och omskakande dokumentär som jag bara måste rekommendera här, även om detta är en bokblogg: Kapten Nemos barn. Niklas Wahllöf skriver om den i sin TV-krönika i DN - och jag kan bara hålla med! Självklart finns den på SVT Play att se igen om du missade den.

Dessutom får jag passa på att erkänna att jag aldrig läst P-O Enquist som var kusin med ett av de bortbytta barnen i Bureå och som skrivit om händelsen bl a i Kapten Nemos bibliotek från 1991. Dags att ta sig iväg till biblioteket...

Lyckliga slut - finns de?

Jag hade en fröken på mellanstadiet. Hon var en så bra fröken. Hon var rättvis. Hon lyssnade på oss. Hon var bra på att lära oss saker. Hon var närvarande. Ibland hade hon en blåtira. Ofta blåmärken på kroppen. Det såg vi tjejer eftersom hon alltid var med på gympan och bytte om och duschade tillsammans med oss. En gång förklarade hon en blåtira med att hon varit på dans och fått en armbåge i ögat. Hon hade en pärm med en dekal med texten Stop Violence Aganist Women.

Jag tänker på min fröken när jag läser antologin Lyckliga slut - sjutton berättelser om vardagsvåldet. I den här boken berättar sjutton kvinnor om vardagsvåld, misshandel, fysisk och psykisk, långa plågsamma svartsjukerelationer, smockor som nockar, våldtäkter och hårda nyp.

Jag tänker på hur intet ont anande vi skolungar var. Och jag undrar om de vuxna förstod. Jag tänker på maktlösheten och hur lite vi vet.

Bild från Bokus.

Bok blir film!

Läser på Bokhora att en av våra böcker vi läst i bokcirkeln blivit film. Det är Murakamis bok Norwegian Wood som filmatiserats. Vore kul att se den om och när den går upp på svenska biografer!

I Japan har den tydligen premiär idag, men det är lite långt att åka ända till Japan för att se den...

Girl Power vers. Boy Power?

Jag sitter och skriver på en artikel om flickor och forskning om flickor för Nerikes Allehandas räkning. Funderar över begreppet Girl Power som jag ska diskutera i texten. Kan inte riktigt komma överens med mig själv om vad jag tycker om begreppet som sådant. Å ena sidan står det för en stärkande attityd (empowerment har ingen riktigt bra motsvarighet i svenskan), å andra sidan glättigt, ganska tomt och innehållslöst. Kommersialiserat. Kanske har begreppet förlorat sin sprängkraft och ursprungliga innebörd med hjälp av marknadskrafter och poptjejer som Spice Girls?

Kommer på mig själv med att tänka på vad Boy Power skulle stå för och om det skulle kunna användas. Men det låter ju absurt. Eller?