Var är kvinnorna?

När jag gjorde min praktik som lärare i en gymnasieskola under mitten av 1990-talet blev jag tilldelad en mentor, en manlig historielärare i den äldre generationen, med en ganska speciell historiesyn. Han ansåg att svensk historia och folkets historia var ointressant och lika gärna kunde hoppas över. För honom var Sydamerikansk historia och krigshistoria fascinerande. I hans historia fanns hjältar och modiga män, revolutionärer och presidenter, viktiga årtal och kungar som dog. Behöver jag säga att i den historia han förmedlade saknades folket, kvinnorna och barnen? I den mån de nämndes, skämtade han om feminister och drog vid något tillfälle även bögskämt! Det var inte lätt att ifrågasätta och komma med nya idéer och perspektiv för en ung och grön lärarstudent…

När eleverna i årskurs 3 skulle skriva en uppsats fick de välja mellan att skriva om uppfinnare eller upptäckare. Uppgiften var att skriva om ”viktiga personer i historien.” Den gamle läraren hade listat kanske femtio namn inom vardera kategorin. Bland upptäckarna – ingen kvinna. Bland uppfinnarna – en kvinna – Marie Curie förstås. Vilken historiesyn! Inte bara orättvis utan stick i stäv med skolans värdegrund och gymnasiets läroplaner.

I dagarna publicerade DN ett upprop av tjugotvå kulturarbetare och forskare som ifrågasatte urvalet av klassiker i den av Kulturrådet finansierade bokserien ”Alla tiders klassiker”. I serien (som riktas till gymnasieelever i syfte att introducera klassiker inom litteraturen) kunde forskarna notera att nästen enbart manliga författare lyftes fram och att kvinnorna var snabbt räknade: ”Bland författare valda före 2006 är 40 av 196 kvinnor” och ”Påfallande är också att inga kvinnor finns representerade före 1800!”. Budskapet i debattartikeln är att även flickor måste få se sitt kön representerat i den viktiga litteraturen liksom i historien. På samma sätt är det viktigt att alla elever får ta del av hela historien – inte enbart den som handlar om män som krigat, bestämt, synts och hörts mest!